Det här med prologer (del 2)

Jag har nyligen läst Neil Gaimans Stardust (Stjärnstoft) och blev så överväldigad av vilket klockrent exempel på en fantastisk prolog som den innehåller. Visserligen benämner Gaiman själv prologen som ”kapitel 1”. Kanske har han också läst på om prologens dåliga rykte? Eller så är det jag som är för dåligt påläst kring vad en prolog är – det finns som sagt inte en enhetlig beskrivning av begreppet. Men jag tycker definitivt att kapitel 1 i Stjärnstoft är en prolog.

Vad gör prologen i Stardust så bra? Jag försöker beskriva så gott jag kan utan att spoila viktiga händelser eller twister i boken.

Gaiman börjar för det första med en klockren krok, första meningen i min översättning från 2020 lyder: ”Det var en gång en ung man som ville vinna sitt hjärtas önskan.” Bara där kan man nästan själv få lust att stänga ned hela sitt skrivprojekt, för hur är det ens möjligt att få ihop en så perfekt första mening?

Varför är förstameningen så genialisk? Meningen sätter dels tonen för berättelsen, vi förstår direkt att det här är en saga ”det var en gång…” och sedan så kommer kroken. Direkt. En ung man som ville vinna sitt hjärtas önskan. I alla fall jag får genast två frågor i huvudet som drar mig vidare i berättelsen: 1) Vad är den unge mannens önskan? och 2) kommer hans önskan att uppfyllas? Den första meningen ursäktar till och med den 2 sidor långa beskrivningen av byn Wall som senare kommer. Visserligen sparar inte Gaiman på krutet i den beskrivningen heller för i byn Wall finns en mur där byborna inte får passera till andra sidan. Han väcker redan här ytterligare en ny frågeställning: Vad finns på andra sidan muren?

Först efter några sidor möter vi artonårige Dunstan Thorne som prologen egentligen handlar om. Men jag dras som läsare med till den sidan ändå eftersom jag nu är så nyfiken att jag kan spricka på att få veta var den här sagan kommer att leda mig. Inte blir det mindre spännande när Dunstan träffar flera märkliga personer från fjärran länder och även får besöka marknaden på andra sidan muren (det får man tydligen göra en gång vart nionde år). Han träffar också en kvinna han blir blixtförälskad i, men får veta att hon är tillfångatagen av en häxa. Även här väcker Gaiman fler frågor som läsaren blir intresserad av, men jag ska inte spoila alla och inte heller slutet på prologen.

Hur hanterar Gaiman då sitt första kapitel (eller kapitel 2 som det står i boken)? Här tar Dunstans son Tristran över huvudrollen 17 år senare. Gaiman byter alltså helt perspektivperson och han gör ett 17 år långt tidshopp. Men läsaren är redan så inne i berättelsen efter prologen och Gaiman har väckt så många frågor så berättelsen löper på ändå. Miljön och tonen är dessutom densamma. Vidare är Dunstan och Tristran, åtminstone enligt mig, ganska lika till sin läggning och sinnelag så det är egentligen inget stort byte av huvudkaraktär heller även om perspektivet övergår från far till son. Dessutom vet vi som läsare mer än Tristran om hans bakgrund än han själv gör och det är också en spännande effekt.