Huvudhoppande
Jag tänkte idag skriva om ett så intressant fenomen som huvudhoppande, Pia Lerigon kallar detta i sin blogg för ping pong-metoden och jag tycker att det är ett träffande begrepp eftersom författaren bollar fram och tillbaka mellan olika karaktärers tankar. I slutet av inlägget hittar du länken till Pias blogginlägg som jag också starkt kan rekommendera.
Vad är huvudhoppande?
Vad är huvudhoppande? Egentligen skulle vi kanske gå igenom perspektiv, allmän berättarteknik och berättarröst först, men eftersom det här är så vanligt bland nybörjare så kör jag på ändå. Perspektivet handlar alltså om vem läsaren följer. Huvudhoppande innebär egentligen kortfattat att du börjar i huvudet hos en karaktär (det vill säga din huvudkaraktär, protagonist) för att ibland byta till någon annan karaktärs tankar.
Jaha, så jag kan inte ha mer än en karaktär då? Det finns ju en uppsjö böcker där detta fungerar ypperligt? Jo, du kan ha mer än en karaktär. Just nu skriver jag själv på en roman med tre huvudkaraktärer. Kruxet blir när du blandar perspektiven i en och samma scen. Du börjar hos Pelle och följer hans tankar för att plötsligt byta till Kalle som kommer in i rummet och hur han uppfattar Pelle. Visst, det kan bli väldigt spännande om läsaren vet att Pelle avskyr Kalle innan han kliver in i rummet och att vi sedan får veta att Kalle visst var attraherad av Pelle. Men problemet när man blandar detta i samma scen är att läsaren kan få svårt att veta vem som tänker vad och att det istället går ihop sig. Du kanske även blandar in en tredje person, Morgan, som också kommer in i den aktuella lokalen och har åsikter kring det han ser. Morgan är där för att göra upp försäljning av plagierad konst med Pelle och det vill författaren gärna visa genom att dela med sig till läsaren även av hans tankar.
Okej, vissa vill skriva såhär. Gör det då, men du har blivit varnad. Och huvudsaken är trots allt att du gör ett aktivt val.
Att lyckas med huvudhoppning - en utmaning
Det finns lyckade exempel på när detta fungerar, även i en del moderna romaner. Där kräftorna sjunger av Delia Owens är en av de senaste böckerna jag läste där jag uppmärksammade detta fenomen. Perspektivet är för det mesta hos den kvinnliga karaktären Kya, men kan ibland hoppa in i andra karaktärer för att vi ska få veta vad de tycker om henne. Nu blev det aldrig förvirrande och boken blev en bestseller, så skrivråd kan ibland brytas. Om du vet vad du gör. Jag ska inte analysera den här boken i detta inlägg (och jag vill påpeka att jag tyckte mycket om den) men huvudhoppandet hade inte behövts.
Risken med huvudhoppandet är dock att du istället för att lyckas med berättartekniken lyckas förvirra läsaren… (och detta är hela anledningen till att nybörjare generellt sett avråds från huvudhoppandet helt och hållet).
Exempel på förvirrande huvudhoppning
Tror du mig fortfarande inte? Jag ske ge ett exempel på förvirrande text:
Pelle tittade sig om i lokalen. Målningarna satt precis som de skulle. Snart skulle Morgan komma och då skulle han lyfta fram tavlan bakom duken i källarförrådet. Där stod ett exemplar av Munchs Skriet. I alla fall som det såg ut.
”Hej”, sa Kalle och rättade till sjalen. Pelle såg alltid fin ut i polokrage.
Vad gjorde Kalle där? Han kom alltid förbi när det var som mest olämpligt.
”Jag tänkte höra om du ville följa med på en fika?” sa Kalle.
Han hade gjort det. Äntligen hade han frågat ut Pelle.
”Nä, jag… väntar besök.”
Och varför skulle Kalle vilja gå med Pelle ut? Tänkte han samtidigt som Morgan klev in i lokalen.
”Hej”, sa han.
Den nyanlände var väl inte där för att flirta med Pelle?
”Hej”, sa Pelle. Undrar hur han skulle få iväg Kalle så de kunde göra upp affären?
”Jag skulle köpa en tavla”, sa Morgan. ”En Munch.”
Att den var plagierad behövde han kanske inte tala om? Undrar om han med sjalen var Pelle. Han såg ut som en konstnär.
Okej, det här var ett överdrivet exempel. Jag har förvirrat lite extra med flit. Men visst var det svårt att hänga med? Läsaren vill inte spendera tid på att reda ut vem tankeströmmarna tillhör. Detta ska flyta utan större tankeverksamhet.
Så hur ska jag göra?
Jaha, så hur ska jag göra? En karaktärs tankar per scen är det korta svaret. Speciellt om du är nybörjare. Men då vet ju inte läsaren varför de andra karaktärerna agerar som de gör? Eller?
Jo. Det finns lösningar på detta:
Gestalta hur de andra karaktärerna beter sig. (För den nybörjare som känner att gestaltning är ett oklart begrepp, jag kommer garanterat återkomma till detta i inlägg längre fram, kortfattad förklaring finner du i mitt tidigare inlägg om författarens verktygslåda, det hittar du här)
Exempel på gestaltad text:
Kalle klev in i rummet och Pelle tog ett steg bakåt. Vad gjorde den där drummeln här i utställningshallen nu igen?
”Jag tänkte bara titta förbi och… se om du satt upp nåt nytt sen sist?” sa Kalle samtidigt som han såg sig om i rummet.
Hur skulle Pelle ha hunnit måla något nytt sedan vernissagen i helgen?
”Nej”. Han torkade av händerna på den färgfläckade trasan som hängde vid höften.
Varför skulle Kalle alltid dyka upp i tid och otid hela tiden? Det störde koncentrationen.
”Jo, jag tänkte…” Kalle rodnade, såg ned i golvet. ”Jag funderade på… du kanske ville ta en fika nån gång?”
Fika? Varför i all världen skulle Pelle vilja gå ut och fika? Kalle ville säkert vara ha gratis målartips. Han fick väl betala som alla andra.
Ett snabbt påfunnet exempel där läsaren trots att vi bara befinner oss ”i” Pelle ändå förstår att Kalle är intresserad genom hur han beter sig, dvs. han rodnar, slår ner blicken och försöker bjuda Kalle på fika. Den här lösningen funkar för det mesta.
Du vill verkligen beskriva hur en annan person upplever saker och ting. Varva perspektiv istället! Då ser du till att byta scen och/eller kapitel där läsaren får följa nästa karaktärs inre istället.
Exempel med Kalle och Pelle: Låt läsaren följa Kalle på vägen till ateljén, beskriv hur upprymd han är inför mötet med Kalle och att han denna gång hoppas han ska ha samlat tillräckligt med mod för att äntligen bjuda ut honom. Sedan byter du scen och/eller kapitel och vi befinner oss i Pelle som tror att Kalle försöker utnyttja honom istället. Då ger du läsarna en inblick i både Kalle och Pelle, men på ett strukturerat sätt.
Huvudhoppande är många gånger onödigt genom en och samma scen. Enligt min mening kan du genom förstärkt gestaltning ändå få läsaren att förstå karaktärerna runtomkring. Att skapa spänning mellan att varva perspektiv i olika kapitel är dock som sagt en helt annan sak.
Huvudhoppande eller berättarteknik?
Det finns fortfarande författare som lyckas med ovannämnda teknik. Förr var det dessutom betydligt vanligare att skriva på det här sättet. Men det gäller att verkligen inte förvirra läsaren. Och som nybörjare kan det som sagt vara svårt.
Observera också att huvudhoppande inte är detsamma som att en yttre berättare kliver in och sätter tankarna på karaktärerna. Det finns böcker som sveper förbi och talar om vad fler än huvudkaraktären tycker om saker och ting. Ett exempel på en bok med sådant här perspektiv är J R R Tolkiens Bilbo. Den antar jag att många av er har i bokhyllan. Vi får förutom att följa Bilbo även veta vad Gandalf anser om saker och ting och vad Elrond blir ledsen över. Ett annat exempel är Sören Olsson och Anders Jacobssons böcker om Sune där vi också får ta del av till exempel pappa Rudolfs tankar. Harry Potter är ytterligare ett exempel där författaren skriver på det här sättet.
Så menar jag att de här författarna har missuppfattat skrivtekniken? Populära författare som sålt oräkneliga ex? Ja, rentav bestsellers. Vet jag, snart nybliven debutant, mer än dem? NEJ, det menar jag inte, precis som jag skrev ovan så handlar det om en yttre berättare. Alltså det vi i skrivarsammahang normalt sett kallar för berättarteknik. Författarna i exemplen kliver aldrig så nära sina karaktärer att det blir förvirrande. Det har alltså med berättarrösten att göra. Testa och läs själv så får du se. Men det här med berättande reder vi i en annan gång. Likaså, som sagt, djungeln som kallas för gestaltning för det är ett område som kommer ta ett antal blogginlägg att komma igenom.
Och fanns det förresten någon mer som blev nyfiken på att veta hur det går för Pelle, Kalle och Morgan? Kanske en idé jag ska föra till blocket för framtida intriger…
Länktips - huvudhoppande
Länk till Pias blogginlägg för den som vill fördjupa sig ytterligare i huvudhoppande: http://www.pialerigon.se/2016/01/03/pias-skrivtips-ping-pong-metoden-29904192
Jag har nu också skrivit ett inlägg om berättarperspektiv, du hittar det här.
Behöver du ytterligare hjälp och lotsning vidare i ditt skrivprojekt?
Behöver du ytterligare hjälp och lotsning vidare i ditt skrivprojekt? Jag hjälper dig gärna vidare i rollen som skrivcoach eller lektör, du hittar mina skrivtjänster här.
Nyhetsbrev
Missa inga nyheter på bloggen – prenumerera på mitt nyhetsbrev.
Vanligtvis skickar jag ut ett inlägg per månad. Där delger jag nyheter på bloggen och reflekterar lite allmänt kring skrivande.
Utvalda blogginlägg
Recensera Trubbel i paradiset?
Julklappstips lektörsläsning
