Romanmiljöer – extrainlägg med exempel och FAQ

Kan man använda för lite miljöbeskrivningar? Någonstans läste jag att man inte kan använda för lite miljöbeskrivningar. Men jag håller inte riktigt med. Det går att författa för lite så att läsaren inte får en bild i huvudet kring hur dina karaktärer beter sig. Däremot krävs det ofta ganska lite för att skapa dessa bilder. Men det handlar också om var vi drar gränsen mellan miljöbeskrivning och gestaltning av en karaktärs sätt att se på världen. För mig flyter dessa ganska ofta ihop.

Måste jag personligen ha upplevt alla romanmiljöer i min text? Ibland har vi inte lyxen att kunna uppleva exakt den miljö som förekommer i boken vi skriver. På grund av pandemin fick jag ställa in min tänkta resa till Berlin när jag var mitt uppe i redigeringen av min bok som utspelade sig där. Jag har visserligen varit i Berlin förut, men vad är det som återstår? Jo, synintryck. Dofter, lukter osv. är ju ofta något som inte stannar lika länge (även om de kan göra det och minnen med kombinationer av sinnesintryck kan bli starka). Men låt oss slå fast att det bästa är att ha varit på en plats för att kunna beskriva den. För oss som skriver fiktion däremot så är det ju såklart inte alltid vi upplevt allt som finns i våra böcker. Såklart. Hur många deckarförfattare har verkligen tagit livet av någon med arsenik liksom?

Men just vad gäller romanmiljöer så har jag hört följande rangordningslista:

• Platsbesök för att förnimma känslorna på platsen. Det brukar bli enklare att skriva om något man själv har erfarenhet av.
• Andrahandskälla från någon som har varit på den tänkta platsen.
• Sökningar i böcker eller på internet för att försöka få rätt känsla.

Kan man inte använda miljön för att sätta tonen för sin bok? Jag har varit inne på detta i tidigare inlägg, men mest har jag skrivit om att handlingen ska ledas framåt av miljön. Annars ska den i princip strykas. Men självklart behöver läsaren det där strået som också formar bilderna i huvudet. Och jo. Det korta svaret är att miljöbeskrivningar absolut kan sväva ut lite mer för att sätta tonen för din bok. En genre som är mer ursäktad här är till exempel undantaget vi redan varit inne på litegrann – fantasy. Men det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Sätter du verkligen tonen? Eller använder du den som en ursäkt för att få beskriva lite mer och sen bara liiite till när du ändå håller på – berättande text är trots allt den lättaste utvägen.