Thomas Alfredsson
Författarporträtt,  Skrivande

Författarporträtt – Thomas Alfredsson

Thomas Alfredsson ser sig inte som författare i en klassisk bemärkelse men har ändå blivit egenutgivare av kåseribok: “En äldre herre och hans väderspänningar”. Han har en avslappnad inställning till sitt skrivande som jag tror fler (mig själv inkluderad) skulle må bättre av att anamma lite av. Här kommer hans härligt ironiska författarporträtt!

Att skriva ett författarporträtt känns ganska förmätet av mig. Hittills har jag skrivit en bok (”En äldre herre och hans väderspänningar”), och det är en samling med kortare galna historier/kåserier ur senare delen av mitt liv.
Det var väl Pippi Långstrump som sa ”Det har jag aldrig gjort förut, det kan jag säkert jättebra!”, och det var nog de orden som fick igång mig.

“Det var väl Pippi Långstrump som sa ”Det har jag aldrig gjort förut, det kan jag säkert jättebra!”, och det var nog de orden som fick igång mig.”


Jag heter alltså Thomas Alfredsson, har provat på en del olika saker genom livet. Nu, när jag är en av alla dessa välbärgade pensionärer som det dräller av (kan detta vara ironi?), så har jag kommit på att jag skall testa att skriva några böcker också. Hur svårt kan det vara? Jag har läst tusen och åter tusen böcker, och en del skulle jag inte få ihop om man så hotade mig med en pistol mot pannan…men en del skulle jag kunna kladda ihop på två veckor, och ändå få tid att äta semlor.
Lite stöddigt, jag vet, men kvalitén på böcker är inte vad den varit  –  för att ta till i underkant. Ibland känns språkkunskaper i svenska vara ganska bristfälliga, att bygga upp en logisk och realistisk handling verkar många ha hoppat över, och att utgå från att läsaren är intelligent och kapabel att tänka själva verkar vissa författare ta med en klackspark.
Det här ”förfallet” av riktigt författarskap tycks ha eskalerat under senare år, och jag skulle kunna gå igång ordentligt på ämnet, men här är nog inte rätta platsen.

Thomas Alfredsson en äldre herre och hans väderspänningar

Nåväl, den här idén att skriva egna böcker har väl flimrat förbi genom åren, men bortsett från att jag en period jobbade som frilansjournalist, och en gång under 70-talet kom med i en antologisamling, så har det stannat vid dessa skrivövningar. Förr i tiden fanns ju bara traditionella bokförlag, och dels var jag ju skräckslagen för att bli ratad och få min världsbild krossad (som landets främste debuterande författare, alltså), dels har jag alltid varit något otålig. Skicka manus hit och dit, vänta i månader på svar, sedan vänta något år innan mitt stora mästerverk kom i tryck  –  skulle inte tro det!

“Skicka manus hit och dit, vänta i månader på svar, sedan vänta något år innan mitt stora mästerverk kom i tryck  –  skulle inte tro det!”


Nu är det ju annorlunda. Nu finns egenutgivning, hybridförlag och traditionella förlag att välja bland. Så i september förra året började jag forska (ursäkta, vi författare kallar det ”researcha”) i hur man får ut en bok. Traditionellt förlag gick bort direkt. Det är visserligen gratis att bli antagen och utgiven, men det är ju inte mer gratis än att de sedan rycker ca 75% av vinsten på varje bok. Förutom detta så tycktes de fungera lika oförskämt som tidigare  –  aspirerande författare skickar in manus, biter naglar och sliter sitt hår, och efter ett antal månader kan förlaget kanske höra av sig, och beklaga att ”ditt manus passar tyvärr inte in i nuvarande utgivningar”, men att du kan återkomma längre fram. Om de överhuvudtaget hör av sig.
Ett märkligt sätt att behandla ev. blivande kassakor, och personligen skulle jag hellre vilja bli hittad död i ett dike än att bocka och krusa för ett sådant mottagande. Dock blir ett fåtal antagna, vilket betyder att deras böcker kan tjäna pengar åt förlaget  –  det betyder inte med nödvändighet att det är stor litteratur. De kanske bara är ”inne” just nu. Se på fenomenet med ”feelgood-böcker”  –  kanske inte litteratur som stannar i medvetandet, men som just nu tycks ha en omättlig marknad.

thomas alfredsson frukostporträtt

Hybridförlagen är mer rakt på sak. Man blir utgiven, om man betalar för en del tjänster, och sedan även lämnar bort en mindre del av sin vinst. Inget krångel, men man bör läsa på vad som gäller för det förlaget och avtalet för just din bok.
Egenutgivning är det enklaste, och billigaste. Om du gör allt själv, så kan du komma undan med en knapp tusenlapp för att ge ut en bok. Naturligtvis räknar de med att du skall beställa extratjänster, och då kan kostnaderna stiga i förfärande takt.
Jag, som är en snål jäkel, valde naturligtvis egenutgivning. Som ni vet så har vi pensionärer inget liv i övrigt, så jag tillbringade en del tid med att lära mig sättning av inlagan, grafik för bokomslag osv. Det var faktiskt kul, och kunskap sägs ju inte vara tungt att bära.
Jag skaffade t.o.m. mikrofon och ljudprogram för att spela in ljudbok själv, men dit har jag ännu inte kommit.

“Som ni vet så har vi pensionärer inget liv i övrigt, så jag tillbringade en del tid med att lära mig sättning av inlagan, grafik för bokomslag osv.”

Jag hade några korta historier liggande i en låda, och nu började jag skriva fler. Jag tyckte det gick förvånansvärt lätt, men då får man ju betänka att jag hade inget stort persongalleri, inga intriger och långsiktiga handlingar som skulle löpa ihop i något överraskande i slutet  –  jag hade 35-40 små korta, galna berättelser, sammanlagt 150 sidor.
Jag brydde mig inte om lektör, och korrekturläsning ordnade jag själv. Nu skakar en del på huvudet, och mumlar ”inte konstigt att dagens böcker är som de är”. Kom igen! Jag har läst ganska många böcker, utgivna av traditionella bokförlag, där en lektör möjligtvis bläddrat igenom manuset men inte läst ett ord. Eller där korrekturläsaren mentalt varit på någon annan plats.

 

skönlitterär dialog

Frånvaron av lektörer och korrekturläsare bland många hybridutgivna och egenutgivna böcker ökar naturligtvis risken att boken upplevs som den är skriven av en enbent babian, men det är ändå upp till författaren själv att ha sådan självkännedom, att hon/han kan göra en rättvis bedömning av sin förmåga. Och utifrån denna bedömning bestämma om hjälp behövs.
Jag, liksom Pippi Långstrump, var ganska övertygad om att jag skulle klara det jättebra själv. Annars skulle jag ganska säkert få höra om motsatsen, och för mig var det ingen katastrof  –  kom ihåg att jag bara är en gammal gaggig pensionär, och att bokskrivande inte var, och inte skulle bli, min huvudsakliga syssla.
Ännu har jag inte hört elaka kommentarer på sociala medier, ingen har skrivit direkt till mig och föreslagit att jag skall börja med knyppling i stället… kanske har jag kommit något på spåret. Eller så har inte tillräckligt många läst min bok för att den överhuvudtaget skall ha väckt någon reaktion…


“Ännu har jag inte hört elaka kommentarer på sociala medier, ingen har skrivit direkt till mig och föreslagit att jag skall börja med knyppling i stället…”


Ok, i september kom jag på den här galna idén, och i början av november skickade jag in mitt manus, mitt omslag och en beställning på ett antal böcker som jag skulle sälja till intet ont anande bekanta osv. Det tog 14 dgr, sedan fann min bok att beställa hos bokhandlare, nätbokhandlare, bibliotek osv., samt som e-bok. Själv hade jag fått hem två lådor med mina böcker, och jag måste erkänna att det var en märklig känsla. Nu kunde jag kalla mig författare, och som den gamling jag är, så har det en viss betydelse.
Allt kostade mig ca 5.000:-, och när jag sålt hälften av de levererade böckerna, så hade jag fått tillbaka de pengarna, vilket betyder att resterande bokförsäljning som är ren vinst. Jag säljer hemifrån, och samtidigt finns det aningslösa människor som köper min bok via andra kanaler, så det ramlar in lite bidrag till pensionen då och då. Inte alls dumt!

thomas alfredsson katter

Nå, hur blir det med fortsättning på min nya karriär? Det är roligt att skriva, så nog blir det någon mer bok. Jag har varit inne på att skriva en bok med galna katthistorier, där mina tre katter har huvudrollerna. Som kattägare vet jag att det finns inga människor som är så fanatiska som just kattägare, så jag tror att försäljningen skulle gå riktigt bra.
Men samtidigt skulle jag vilja utmana mig själv. En galen deckare, med allt vad det innebär, låter lockande. Bara jag kan komma på hela intrigen, alla felaktiga spår som måste vara med, ett persongalleri och lite annat…

Vad det än blir, så kommer man inte finna människor som reflekterar över den existentiella tillvaron, huvudkaraktärer (protagonister på författarspråk, har jag lärt mig) med missbruk/ångest, psykopater med utomordentligt skruvade hjärnor, 59 fantasifulla och komplicerade sätt att mörda sina medmänniskor, djurplågeri osv. Också alla detaljerade sexscener går bort…min ålder gör att jag glömt bort allt sådant.
Jag vill att mina läsare skall le, fnissa, skratta åt mina texter (åtminstone ibland)  –  då har jag lyckats!

Mer om Thomas Alfredsson

Vill ni  –  trots vad ni just läst  –  veta mer om mig, så hittar ni Thomas Alfredsson Författare på Facebook (klicka här).

Författarporträttet är taget av Thomas Alfredsson själv. Thomas har också fotografering som hobby och har även delat med sig av två av sina andra alster bland bilderna ovan: Ett frukostporträtt och ett porträtt av katter.

Vill du precis som Thomas Alfredsson dela med dig av din författarresa i ett kommande författarporträtt?
Om du som läser detta har publicerat något (egentligen enda kravet för att få vara med) och känner att du kan tänka dig att berätta om din författarresa, så kontakta mig gärna! Då får du ett formulär tillbaka som du kan ha till grund när du skriver ihop ditt porträtt. Du når mig på jenny.hansson@midgardsormen.nu eller genom kontaktformuläret som finns här.


Årets första gäst var Kent Klint Engman
som berättar om sin egen utgivning av sina fantasyinspirerade böcker, besök gärna hans porträtt här. Kent har dessutom ställt upp och delat med sig av videor när jag ville illustrera hur en författare kan porträttera en karaktärs röst, kolla gärna in videorna i det här inlägget.
Petra Nyberg har skrivit den historiska romanen “Missgärningar”. Hennes porträtt hittar du här.
Boris Zetterlund har skrivit romanerna “Kabaré Vemod” och “Stumt ljus”. Hans porträtt finns här.
Lottie Barrklev har skrivit barnboken “Lille Lukas rymmer hemifrån” och även illustrerat utgåvan. Du hittar hennes mysiga porträtt här.
Monica Ivesköld har lång erfarenhet inom skrivarvärlden och har publicerat både facklitteratur och skönlitteratur, du hittar hennes porträtt här.


Förra årets gästskribenter finns nu samlade på den här samlingssidan, besök den gärna och kika in till några av mina härliga författarkollegor!

Nyhetsbrev

Missa inga nyheter på bloggen – prenumerera på mitt nyhetsbrev. 

Vanligtvis skickar jag ut ett inlägg per månad. Där delger jag nyheter på bloggen och reflekterar lite allmänt kring skrivande.

2 Comments

  • Jenny Wikholm

    Efter det lilla jag läst av Thomas Alfredsson på “knaskatternas vänner” så ser jag nu hoppfullt fram emot att få läsa mer. Länge var Jan Håkanssons tillsammans med Donald Westlake, Woodhouse och Jerome K. Jerome min kvällslektyr, men det finns begränsningar för hur många gånger en bok går att läsa om, så nu är förhoppningarna högt ställda, man sover bättre efter att ha fått skratta!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *