Föreningen Anonyma Författare av Eva Frejemon
Kommer ni ihåg Eva Frejemon som medverkade i ett porträtt på hemsidan tidigare i år? Om inte så ska ni så klart besöka det (och det hittar du här). I dag är Eva inte bara aktuell med den andra boken om Mia (Spår i sanden). Hon är också tillbaka med en skönlitterär text som handlar om våndor i författarens vardag. Så håll till godo med texten “Föreningen Anonyma Författare”.
Föreningen Anonyma Författare, FAF, Klockan 14.04
Vi sitter på stolar, samlade i ring så vi ser varandras ansikten. Vi är här för att bekänna vårt missbruk, vårt beroende och möta andra i samma situation så vi inser att vi inte är ensamma i kampen om balansen i tillvaron. Jag förstår inte alls vad jag har här att göra.
”Hej, jag heter Eva, och jag är författare.”
Känner värdinneleendet avfyras mot var och en av dem, jag är minsann ingen jävla loser.
”Hej Eva”, svarar alla med en enda röst. Sedan tiger de, väntar på att jag ska fortsätta, berätta om mitt problem. Och de väntar, länge. Till slut orkar jag inte längre, drar efter andan och öppnar munnen.
”Ja, hej jag heter Eva och jag är farmor, mormor, mamma, dotter, maka, egenföretagare, lärare, hundägare och så odlar jag på fritiden men jag är författare på heltid, ja, jag skriver alltså, det är väl inget konstigt med det.”
Värdinneleendet igen.
Församlingen runtom tiger igen, minuterna tickar långsamt, de ger mig så mycket tid, tid jag inte har råd att slösa på meningslösa möten som det här. Jag har minsann annat att göra, får väl ge dem vad de tål så kanske jag får gå sedan, det här var ingenting annat än slöseri och magen vrider sig i plågor över all viktig skrivtid som nu går förlorad.
”Ja, jag skriver med kniven mot strupen, för att jag vill, fattar ni, inte för att där finns någon som viner med piskan över mitt huvud, nej jag slår effektivt och hårt själv, plitar ner bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Och om jag inte skyndar mig kan det bli försent, jag har förresten inte ens tid att stanna här så länge till.”
Sträcker på ryggen, ler emot de andra igen. Jag är på väg mot målet, nära utgivning, måste bara ro den i land, skrivandet går före allt. Håller på med slutsortering, kaptitelordnar, klipper och klistrar text kors och tvärs.
”Försent för vad”, undrar en skumögd person några stolar till vänster.
”Är inte det självklart? Det är ju skitviktigt att vara produktiv, det är enda sättet att visa sig duglig, jag slösar inte tid och pengar på en konstform vissa påstår är på utdöende, och jag har faktiskt deadline nästa vecka på fredag.”
Drar efter andan, eller var det nu på tisdag, eller om en månad, minns aldrig, men deadline är aldrig så långt bort som om ett år eller flera.
”Måste du verkligen?” envisas den skumögde. ”Tycker du om det du gör då?”
Ids inte ens besvara en sådan idiotisk fråga. Självklart mår jag gott av mina maniska skrivperioder dygnet runt även om de får mig att tycka det är slöseri med tid att gå på toaletten, handla, laga mat, äta är ett onödigt störningsmoment, och att hinna med den personliga hygienen, gå ut i friska luften och andas, jag menar – vem har tid med sådant nuförtiden, inte jag i alla fall, jag har ett högre syfte och det spelar ingen roll att hjärnan behöver vila när högar med ofärdigt manus samlas över och under skrivbordet, pockar på, vill bli nedplitade, läsbara, byggas samman till mer än lösa tankar ingen annan förstår sig på; knappt jag själv.
”Tycker mer det låter som att du är en prestationsneurotiker”, den skumögde ger sig verkligen inte.
”Vad är det här för jävla skit, jag trodde vi skulle stötta varandra här, och vem fan tror du att du är, är du ens utgiven va?”
Reser mig, drar kappan hårdare om kroppen, har aldrig tagit av den. Hann knappt klä mig före mötet. Undertill döljer sig en osalig ande i trasiga pyjamasbyxor och sliten t-shirt med fläckar efter de sista matresterna jag skrapat fram ur kylskåpet och stående slevat i mig. Nu måste jag handla mat, det är därför jag gick hit, tog mig utanför dörren. Innan jag lämnade huset slängde jag en blick i spegeln och sminkade till det som syns utåt och kappan är i alla fall ren.
Knuffar omkull stolen när jag lämnar cirkeln, smäller igen dörren efter mig. Här har jag ingenting att göra, vilka nötter, ingen hinner ju bli något med en sådan mesig inställning.
I affären vimlar det av ordentliga människor med prydliga shoppinglistor, de strövar i sakta mak mellan hyllor och frysdiskar, står i vägen. Jag tränger mig framåt, lastar konservburk efter konservburk i kundvagnen, bara att hälla i gryta och värma, om ens det. Slänger ner skivad limpa och en förpackning färdigskivad ost, sparar ju mängder med tid, struntar i smör och chips är faktiskt inte godis utan mat. River bland smågodiset, en salig blandning flerfärgade onyttigheter, en sorts blodsockerhöjande medicin. Är utanför efter bara några minuter. Det regnar så nu kan jag skylla på vädret, det är anledningen till att jag inte hinner med några promenader utan är fri att stänga in mig igen, dra ner alla persienner, låsa dörrar och fönster och slå på datorn.
Den skållade råttan springer lik fingrarnas hamrande på tangenterna utan uppehåll. Ska uträtta storverk, är nyttig, gör rätt och riktigt för alla andra att imponeras av så de ser att jag minsann kan – för till helgen är det storkalas för hela tjocka släkten och till dess ska jag hinna feja och fixa huset, trerättersmiddagen kommer stå framdukad på väl manglad linneduk med brutna servetter och som avslutning tänder jag levande ljus till inramning.
Först måste jag bara hinna jag ska bara lite till några sidor och så många flera ord att formulera om och så några konstnärliga dramaturgiska bågar och litterära svängningar i texten och helheten hänger väl samman så början inte blir slutet eller hur var det nu och när var det deadline till förlaget för jag har väl lovat har jag och de har väl svarat eller har de inte ens läst eller har jag alls skickat in något manus och jag ska bara resa mig och hämta – brännande smärta i bröstet, blixtrande huvudvärk – tänker när jag faller att det känns som sockerdricka mellan ögonen och så – tomhet.
Vaknar i halvmörker, ligger i främmande säng, lukten av antiseptiska medel retar näsan. Ovanför huvudet flödar sinusrytm, gröna P-Q-R-S-T-vågor löper fram över monitorn, ojämna som storm på öppet hav. Konsonanter utan vokaler blir ju sådana, oregerliga, obegripliga. Den vita rocken intill sängen har många ord, och en mun som rör sig men det susar i öronen så jag svarar ingenting men försöker se trevlig ut och le medan händerna förtvivlat söker block och penna. Det här har jag inte hunnit skriva in i manuset ännu, det här är en ny scen med nya karaktärer jag ännu inte känner, de måste beskrivas, nedtecknas innan det är försent.
Föreningen Anonyma Författare av Eva Frejemon
Mer om Eva Frejemon
Webbsida: forfattarfarmen.se
Instagram: @forfattarfarmen
Har även en blogg: enpennagloder.blogg.se där jag har lagt upp små texter, tyvärr har jag inte haft tid att lägga upp nyare texter men å andra sidan har ju litterära texter sällan någon ålder.
Författarporträtt tagna av Perras foto.
Den 26 november medverkar jag på Torslanda bokmässa, Kulturhuset Vingen – Välkomna!
Vill du precis som Eva Frejemon delta med ett gästinlägg på sidan?
Jag är öppen för alla typer av samarbeten om det finns en bra grundidé som handlar om skrivande så kontakta mig gärna! Du når mig på jenny.hansson@midgardsormen.nu eller genom kontaktformuläret som finns här.
Utvalda blogginlägg
Författarporträtt – Jennifer Berglund
Filip Lindgren – Författarporträtt
