Gästinlägg av Ingrid Carlsson
Dagens inlägg är skrivet av Ingrid Carlsson som bland annat grundat gruppen “Skrivdrömmar” på Facebook. I dagens inlägg beskriver hon både våndor och lycka förknippat med skrivandets vedermödor!
Jag har länge lovat Jenny att jag ska bidra med något till hennes blogg. Kanske ett inlägg om att slåss mot både inre och yttre kritik, övervinna sina rädslor, eller något liknande. Det är om sådant jag brukar prata. Om svårigheterna och motståndet. Men så hände en sak som fick mig på andra tankar.
För några veckor sedan lärde jag känna en kvinna. Hon är författare och ett bekant namn, men eftersom jag inte frågat om jag får skriva om henne så får hon vara anonym. På en fest pratade vi om skrivandet och jag frågade hur hon ställde sig till hantverket. Jag delade kort mina egna erfarenheter, om att känna ett uttrycksbehov men inte våga tro att jag kan. Hon gav mig inget riktigt svar, men lovade maila mig några boktips – och en egen bok som pdf.
Dagen efter tänkte jag att hon säkert glömt alltihop, men plötsligt damp det ned något i inboxen. Hon hade mailat mig två (!) av sina böcker, ifall jag ville läsa. Om det skulle inspirera eller hjälpa min skrivprocess kunde hon inte säga. Här var dock chansen att ta del av någon annans text. En utgiven författares verk. Och eventuellt ha en dialog efteråt.
Givetvis har jag läst böcker och vänners skrivprojekt förut. Även gett respons. Fast utan inspiration att skriva har jag heller inte haft lust att läsa. Enligt något citat jag såg någonstans så är läsande den största bidragande faktorn när du vill bli inspirerad. Det var just typiskt!
Så en sen kväll plockade jag fram mailet, klickade på pdf-symbolen och öppnade den första boken. Jag läste igenom cirka 40 sidor, kände euforin sprida sig från magtrakten och ut i resten av kroppen. Det var ingen munter historia jag tagit del av, en älskad moders sjukdom och död, men det var texten i sig.
“Jag läste igenom cirka 40 sidor, kände euforin sprida sig från magtrakten och ut i resten av kroppen.”
När jag som ung vuxen längtade efter att bli skådespelare, och var med i min första större teaterproduktion, då brukade jag sitta och betrakta den svarta texten mot papprets vita yta i mitt manus. Vi hade fått dem utskrivna och insatta i pärmar inför repetitionernas början. I mitt manus hade jag markerat mina repliker med blyerts och överstrykningspenna. Det gällde att underlätta pluggandet. Jag kände mig viktig och utvald.
I de första scenerna var texten poetisk. Stroferna var upphackade och skulle bollas runt i rummet mellan oss skådespelare. Orden skulle regna över publiken från alla möjliga håll. Vid den senaste repetitionen hade tempot saggat, men jag hade fått beröm för min rytm.
Under rasten satt jag kvar i rummet. Berömmet värmde fortfarande inombords. Jag hade manuset uppslaget i knät och läste tyst för mig själv, orden. Orden! Jag kände dem i kroppen, hur de studsade ut i rummet. Inte som en tennisboll. Mer som i badminton, där bollen stannar upp en sekund och nästan svävar i luften. Tills nästa slag. Bom – svoooosch – bom…
Då som nu ville jag känna på orden med fingrarna. Smaka på dem. Läsa högt. Början i min nya väns bok hade kunnat vara en teatermonolog. Jag föreställde mig henne ensam i strålkastarljuset på en tom scen. Jag hörde hennes röst och uppfattade hennes personlighet i orden. Så hade jag glömt att litteratur kunde vara. Och att ord kan sväva fritt genom rymden.
När jag tänker djupare på saken så tror jag det här är något vi håller på att förlora i konsumtionssamhället. Orden som får möjlighet att sjunka in och beröra. Inte alla författare, inte alla böcker, men i den snabbmatskultur som framför allt ser ut att prägla ljudboksindustrin. Jag har alltid älskat feelgood. Inte förutsättningslöst, men vissa författare. Ville själv skriva soliga böcker med minimalt med svärta. Visst behöver vi det idag?
“När jag tänker djupare på saken så tror jag det här är något vi håller på att förlora i konsumtionssamhället.”
Men nu är jag inte lika säker. Är det inte ärliga och osminkade skildringar vi behöver för att lära oss hantera verkligheten? Inte dystra och negativa, men tydliga och med tyngdpunkt på att det går att klara av. Ofta slås jag av hur många som kämpar med livets utmaningar. Enligt min erfarenhet är den första den svåraste, för då vet du ännu inte att du klarar av den.
Det är här alldeles för många unga ger upp. Borde vi inte hjälpa dem förstå att livet är en serie utmaningar av varierad grad? Klarar du den första så har du större chans att klara dem alla. Kanske är det detta jag vill förmedla i mitt egen skrivande? Ge inte upp! Det blir bättre. Om jag mäktar med det så kan det vara detta jag vill skriva. Ord som lättar, flyger, svävar – och förhoppningsvis landar mjukt.
Text: Ingrid Carlsson
Läs gärna mer av Ingrid på hennes blogg Formica.nu, du hittar den här.
Gruppen Skrivdrömmar
Ingrid är grundare och moderator i gruppen Skrivdrömmar på Facebook. Gruppen finns till för dig som vill dela tankar om ditt skrivande. Kika gärna in och bli en del av vår varma community! Du hittar gruppen på Facebook eller genom att klicka här.
Vill du precis som Ingrid Carlsson gästblogga eller dela med dig av din författarresa i ett kommande författarporträtt eller inlägg?
Vill du gästblogga på valfritt tema? Du behöver inte vara utgiven. Då når du mig på jenny.hansson@midgardsormen.nu eller genom kontaktformuläret som finns här.
Om du som läser detta har publicerat något (egentligen enda kravet för att få vara med) och känner att du kan tänka dig att berätta om din författarresa, så kontakta mig gärna! Då får du ett formulär tillbaka som du kan ha till grund när du skriver ihop ditt porträtt. Använd kontaktinfon ovan.
Nyhetsbrev
Missa inga nyheter på bloggen – prenumerera på mitt nyhetsbrev.
Vanligtvis skickar jag ut ett inlägg per månad. Där delger jag nyheter på bloggen och reflekterar lite allmänt kring skrivande.
Utvalda blogginlägg
Det är resan och inte destinationen – av Malin Frandsen
Författarporträtt – Bianca Zenonsson
