Min bokbebis (Eller en bokbebis blir till)
Allt blir lite mixed up nu när releasen av 75 mil till Berlin är flyttad till 20 oktober, det vill säga med i vilken ordning jag tänkt släppa inlägg här på bloggen. Så ni får liksom stå ut med hoppandet i ämnen…. Den här gången blir det lite reflektioner kring begreppet “min bokbebis”. Några av er har säkert hört mig kalla 75 mil till Berlin för just min bokbebis. Så vad innebär begreppet egentligen?
Min bokbebis - vad är det för nåt?
De flesta aspirerande författare känner igen begreppet bokbebis, eller förstår åtminstone vad man menar när man nämner ordet. Men för er andra som inte är så nördiga som oss andra så är det helt enkelt ett bokprojekt du blir så fäst vid att det blir personligt. Just det där sistnämnda är inget vidare egentligen. Det blir svårare att få distans till texten, att ta åt sig kritik och att … ja, ta refuseringar. För man har ju skrivit världens bästa story, karaktärerna är ens vänner och det kan till och med bli ett rent personangrepp på en själv om någon säger det minsta nedlåtande om handlingen eller karaktärerna.
Så finns det inget positivt med en bokbebis?
Självklart! Om man inser problematiken ovan och öppnar upp för feedback och konstruktiv kritik så ger bokbebisen ett jävlar anamma när man skriver – för man vill ju att ALLA andra ska få ta del av den fantastiska värld man skapat.
Min bokbebis - 75 mil till Berlin
75 mil till Berlin har varit en så sanslöst lång resa. Även om boken skulle bli en bästsäljare (vilket är grymt svårt dessa dagar) så kommer tiden jag lagt ner på att få den färdigt ändå vara så låg att den som dagligen pantar burkar har en bättre snittlön (den personen har dessutom gjort en bättre miljöinsats, för bara elkostnaden för att skriva en bok lär ju nuförtiden överstiga royaltyinkomsten). Skämt å sido. Man skriver inte en bokbebis för att bli rik. Man skriver för att man inte kan sluta. För att man blir besatt. För att man blir förälskad i karaktärerna (skvallra inte för min make). För att man känner och lider med personerna i boken. För att man vill veta hur det ska sluta. För att man vill att andra ska få känna samma sak.
“Man skriver inte en bokbebis för att bli rik. Man skriver för att man inte kan sluta.”
75 mil till Berlin hade från början arbetsnamnet … (och det är så jag rodnar bara vid tanken nu för tiden, men here goes) ”Inget jävla svenssonliv, tack”. Jag skrev ett första utkast 2011-ish och boken prövade vingarna första gången hos förlag år 2012. Det vill säga långt innan digitaliseringens tid så jag fick dessutom posta in den och frankera brev. Naturligtvis var varken titeln eller storyn tillräckligt utvecklad för ett napp. Jag visar i ett tidigare exempel på bloggen hur jag förändrat och utvecklat dialogen sedan dess, det inlägget krävde lite mod för att dela men jag hoppas att det hjälper fler av er där ute att se att man faktiskt kan lära sig att skriva och utvecklas!! (Du hittar länken till det inlägget längre ner under rubriken länkar).
Så vad gjorde jag? Skrev om och skickade in igen som sig bör? Nej, jag grämde mig. Tänkte efter refuseringarna att jag ALDRIG kommer att klara detta. Så jag grävde ner mig under en sten. Pluggade för att bli något vettigt, för författare kan ingen bli. Den titeln är vikt åt människor som halkar in på en räkmacka för att de antingen har tur och blir antagna av Norstedts direkt eller för att de har en känd familjemedlem. Jag jobbade istället som först lärare och senare kontorsråtta. Hittade intellektuella utmaningar. Vilade kreativiteten. Slickade mina sår. Och där kunde den här sagan ha slutat om inte …
Min bokbebis dyker upp igen
Julledigheten 2020 hittade jag Inget jävla Svenssonliv (rodnar och skriver den här arbetstiteln igen sittande under en filt!) i en undangömd mapp på datorn. Jag läste igenom. Skrattade. Tänkte att det här kan för bövelen bli något (eller det tänkte jag inte riktigt, för ingen använder för bövelen längre men ni förstår grejen)! Jag redigerade en ny omgång och skickade till förlag våren 2020. En nyskriven scen resulterade i en ny titel, Inte skulle väl någon läsa en bok vid namn ”Inget jävla svenssonliv, tack”? Och numera kunde jag inte vara mer nöjd med bytet! Svenssonlivet då? – Jo, det har såklart smugit sig in i temat och handlignen på andra sätt … men det får ni läsa trilogin för att reflektera mer kring! 😉
“Det här kan för bövelen bli något!”
Nåja, trots titelbytet återvände refuseringarna i rask takt. Jag stod återigen framför en vattendelare. Skulle manuset tillbaka till skrivbordslådan? Ja. Det skulle det. Men under tiden måste jag bestämma mig för om jag skulle satsa på skrivandet eller lägga ner helt. Det sista var så klart enklaste alternativet. Men jag bestämde mig för att ändå testa en skrivkurs. Om det inte gick bra skulle jag ge upp och aldrig röra ett manus igen.
Jag halkade in på en restplats på en digital författarkurs som startade hösten 2020, att gå skrivarkurser har jag skrivit om i ett tidigare inlägg som jag också länkar nedan. Men kursen blev en ögonöppnare och jag lärde mig faktiskt vad som krävs av en författare och att skrivande är som vilket annat hantverk som helst. Man kunde alltså följa vissa mallar även i ett kreativt utövande. För mig som alltid varit perfektionist och älskar förhållningsregler var det en fantastisk nyhet!
Den hösten skrev jag det mesta av Mytomanen på Madeira. Och hur det gick vet ni det mesta om vid det här laget. Den boken blev min debutroman. Det var inte alls så det var tänkt, det var ju min bokbebis som skulle slå igenom och ta världen med storm!!! Dessutom hade jag tänkt bli utgiven i pappersform och det blev jag inte heller, men mer om det en annan gång. Just det här med att bli utgiven som ljudboksförfattare har jag dock reflekterat kring i ett inlägg på Sabine Mickelssons blogg (länkar även dit under rubriken länkar).
Från Madeira tillbaka till Berlin
När jag skickat in Mytomanen på Madeira till ett antal förlag så behövde jag något annat att göra för att lugna nerverna. Då startade den riktiga redigeringen av 75 mil till Berlin. Bland annat strök jag de första hundra sidorna och skrev om resten. Jag bytte dessutom tempus. Av den ursprungliga varianten återstår i princip ingenting, men huvudhistorien som handlar om tre killar som startar ett bussbolag finns kvar. När jag avrundade boken så kände jag direkt att: Nej, det här är inte klart. Detta ska bli en trilogi. Och så strukturerade jag upp alla delarna och skrev ner de två uppföljarna i en sammanfattning. När jag skickade in boken till förlag kunde jag ange att jag hade två tänkte uppföljare, men jag hade inte påbörjat dem. Jag ville helt enkelt inte lägga tiden på att skriva dem om en första inte fick napp.
“Då startade den riktiga redigeringen av 75 mil till Berlin. Bland annat strök jag de första hundra sidorna och skrev om resten.”
Självfallet blev boken refuserad av några förlag. Jag har skickat in så många manus till förlagen genom åren att jag tappat räkningen – och jag har blivit refuserad. Även när jag sänt in bra manus. Mer om refuseringar tar vi en annan gång, det här är fortfarande ett väldigt känsligt område för mig trots att jag varit med om det så många gånger. Men som bekant räcker det med ett ja – och när Saga Egmont ville ge ut boken blev jag naturligtvis jätteglad! Min förläggare på Saga var helt fantastiskt uppmuntrande och det kändes så himla fint att få höra hur mycket hon tyckte om mitt manus! Så här i efterhand tror jag inte att det hade kunnat bli bättre även om jag så klart fällde några tårar när refusering kom från ett förlag där jag hade hoppats på att även landa tryckrättigheterna. Men på Saga Egmont erbjöd de inte bara kontrakt för första boken utan jag kunde även teckna de två andra böckerna i serien direkt. För mig som får magsår av förlagsinskick var det såklart fantastiskt.
Två av ingredienserna i boken – den härliga parken Tiergarten och LEGO!
Sammanfattningsvis så har det varit en betydligt längre resa än 75 mil för min nya trilogi. Det går som sagt inte att räkna detta i timmar eller pengar. Min bokbebis har alltså hållit sig vid liv i över tio år – och jag hoppas att den kommer stå sig ännu längre! Det är en varm historia om vänskap och kärlek, kryddad med mycket humor.
Jag har tre huvudkaraktärer med en berättelse som helt enkelt måste ut. Nu hoppas jag så klart att min magkänsla inte har varit fel – visst är ni fler som vill läsa om Samuel, Joakim och Freddie?
Länktips - min bokbebis
Du har väl inte missat att Svenssons buss har en egen hemsida? Du besöker den här.
I ett inlägg om att redigera dialog visar jag på skillnaden från hur jag skrev dialog 2012 och hur jag gör nu. Ja, det är lite skämskuddemoment så jag hoppas ni läser med andakt! Du hittar inlägget här.
Sedan ska du självklart inte missa inlägget från förra veckan på temat sjuka romankaraktärer (releasen sköts upp på grund av att ljudboksinläsaren blev sjuk), där delar jag ytterligare en snutt från boken där en av huvudkaraktärerna nyligen varit sjuk. Du hittar det här.
I det här inlägget berättar jag om uppvaknandet jag fick av att gå en skrivarkurs.
På Sabine Mickelssons blogg reflekterar jag lite kring ljudbokskontrakt i artikeln “Bara en ljudbok?”. Du hittar inlägget här.
Mer om 75 mil till Berlin
Samuel och hans barndomsvänner Joakim och Freddie bor av en ren slump i Berlin. Joakim vill egentligen återvända till Göteborg och jobbet som matematiker, medan Freddie drömmer om att komma in på en musikalutbildning i London. När Samuel kommer på idén att de ska starta ett bussbolag och anordna paketresor till Berlin är hans vänner därav lite motvilliga.
Allt eftersom deras företag Svenssons buss kommer igång sätts en rad av händelser i rullning som kommer att skaka om killarnas liv rejält. Vem är hon egentligen, den enda flickan som någonsin tackat nej till en träff med Samuel? Ska Freddie någonsin fatta mod att bjuda ut den danska receptionisten som han är övertygad om är hans livs kärlek? Och är Joakims vänskap med ingenjörsstudenten Daniel verkligen vad den utger sig för att vara?
Och den största frågan av allt – kommer det nystartade resebolaget splittra trion eller blir det den framgångssaga Samuel drömmer om?
“75 mil till Berlin” är en underhållande roman skriven med glimten i ögat. Men det är också en berättelse om relationer, vänskap och kärlek samt vikten av att kämpa för sin dröm.
Jenny Hansson är en svensk författare, skrivcoach och lektör. Hon skriver främst feelgood-böcker, och debuterade med romanen Mytomanen på Madeira (2022). Läs mer om hennes utgivningar på hennes författarhemsida jennyhansson.se, du hittar den här.
Tidigare utgivning
Mytomanen på Madeira släpptes den 4 juli 2022 som ljudbok och e-bok på bokförlagen Lind & Co respektive Saga Egmont. Finns där ljudböcker och e-böcker finns. Bland annat hittar du den här:
Mytomanen på Madeira på Storytel (ljudbok och e-bok), klicka här.
Mytomanen på Madeira på Bookbeat (ljudbok och e-bok), klicka här.
Baksidestext: Rasmus är stjärnsäljare på resebyrå och livet leker. Men när flickvännen börjar längta efter villa, Volvo och vovve känns det plötsligt som en lysande idé att söka jobb som reseledare tillsammans med bäste vännen Patrik. Rasmus är flygrädd och har aldrig rest längre än till Nordnorge, så han och Patrik förbättrar varandras ansökningar med fantasifulla lögner. Till sin stora lycka får de jobb på Madeira men väl på plats har de nya arbetskamraterna hört talas om deras fantastiska meriter och de två vännerna får fullt upp med att upprätthålla fasaden. När Rasmus inleder en relation med den norska kollegan Leah är kaoset ett faktum.
Behöver du ytterligare hjälp och lotsning vidare i ditt skrivprojekt?
Behöver du ytterligare hjälp och lotsning vidare i ditt skrivprojekt? Jag hjälper dig gärna vidare i rollen som lektör eller skrivcoach, du hittar mina lektörstjänster här.
Nyhetsbrev
Missa inga nyheter på bloggen – prenumerera på mitt nyhetsbrev.
Vanligtvis skickar jag ut ett inlägg per månad. Där delger jag nyheter på bloggen och reflekterar lite allmänt kring skrivande.
Utvalda blogginlägg
Avstavning – eller ”the task from hell”
Sjuka romankaraktärer – eller förskjuten release 75 mil till Berlin
