Att namnge karaktärer – inlägg om karaktärer del 4

Vad är viktigt att tänka på då du ska namnge karaktärer? Det beror naturligtvis på vem du frågar, men jag skulle säga att namnen är viktigast för dina mest centrala karaktärer. Ingen kommer att bry sig om servitrisen Greta som serverade huvudkaraktären en bit paj på matstället (om hon inte senare får betydelse för historien). Men dina karaktärer kommer läsaren (förhoppningsvis i alla fall) knyta an till och lära känna. Då är även namnet viktigt.

Precis som för allt annat inom skrivandet så finns det inga fasta regler för hur du ska namnge karaktärerna, men jag ska delge de tips som jag har fått eller läst mig till under tiden jag skrivit.

1. Välj att namnge karaktären utifrån rätt åldersgrupp och tidsepok. Det kan vara helt rätt att låta huvudkaraktären heta Gert-Inge om han är född på 50-talet. Men om boken handlar om en tonårskille idag så blir namnvalet lite… hum… märkligt. Eller hur? Regler kan naturligtvis ha undantag och Sören Olsson & Anders Jacobssons böcker om Sune och Bert har sålt bra ändå. Men där gör författarna också detta till lite av en grej. ”Karl efter farfar. Rudolf efter pappa. Men Sune…”
   
   
2. Detsamma gäller för namn med utländsk härkomst, gör en kontroll så att det namn du använder verkligen används i det land personen kommer ifrån. Gör också en kontroll enligt punkt 1.
   
   
3. Namnge inte karaktärer med för snarlika namn om det inte finns ett syfte. Åldringarna Bodil och Berit ska ut på äventyr. Det kommer ta läsaren år (eller åtminstone hela boken) för att hålla isär dem och risken är att man ser dem som samma person. Jag trodde själv inte att detta var så viktigt förrän jag läste en bokbaksida där två av karaktärerna hade namn som började på bokstaven A. Och ni vet hur korta bokbaksidor är? Ändå blev jag bortvillad redan där. Faktum var att det till och med gjorde mig mindre sugen på att läsa boken (och jag har fortfarande inte läst den). Detta fick mig att snabbt och illa kvickt ändra namnet på två av mina karaktärer i ett av mina projekt. De hette Joakim och Jens. Klingade väldigt fint ihop tyckte jag. Men Jens, som hetat så i 10 år ungefär, fick ändå byta namn. En läsare som läser snabbt uppfattar ibland bara att karaktärsnamnet börjar på J. Alltså kan det bli problem att hålla isär Joakim och Jens. För att undvika detta – att läsaren kan bli förvirrad kring vem som gör vad och i värsta fall (ve och fasa!) lägger ifrån sig boken – så kan ett så enkelt trick som att byta namn vara hela lösningen. Okej. Enkelt? Ja, det var inte enkelt att vänja sig vid att karaktären plötsligt hette Daniel istället. Men jag är övertygad om att lösningen vinner i längden. Undantag från detta? Finns naturligtvis. Snarlika karaktärer har ofta liknande namn för komisk effekt, jämför Bill & Bull i Pelle Svanslös exempelvis.
   
   
4. Samma som ovan gäller även när du ska namnge karaktärer med ett efternamn. Behöver väl inte orda för mycket om det men varför låta karaktärer heta Blomberg och Blidberg när du kan byta ut något? Jag nämner sällan efternamn på mina karaktärer alls om detta inte tjänar ett syfte. I mitt pågående sommarfeelgoodprojekt nämner jag efternamnet på en av dem – för komisk effekt och för att det passar in i historien. Nåja, det var en parentes. Undantaget här är också ofta för komisk effekt – poliserna Dupond och Dupont i Tintin är klassiska exempel på detta.
   
   
5. Snarlika namn blir också förvirrande när du ska namnge karaktärer. Tidigare hade jag i ett av mina projekt huvudkaraktärerna Samuel och Emanuel. Provläsare av några kapitel (mer än en) påpekade likheten. Till slut bestämde mig för att byta namn på Emanuel. Det finns också läsare som inte alls brydde sig om detta, men när jag nu vet att vissa märker det så är det ju enkelt åtgärdat. Undantag då? Precis som tidigare kan detta funka för komisk effekt och för att förstärka att det blir roligare med två klantar än en, exempel på detta är Kling och Klang i Pippi eller Knocke och Smocke i Bamse. Jag menar, ingen förstår ju vem som är vem av dem i alla fall?
   
   
6. Det här med smeknamn. Om en av dina karaktärer har smeknamn så ska du vara konsekvent med användningen. Det du inte ska göra är att använda smeknamnet som ett sätt att variera meningarna (varför? För att det kan bli förvirrande). Ett exempel från samma projekt som ovan. Emanuel hade också smeknamnet Manne. Där var jag konsekvent med att skriva Emanuel i text men Manne i dialog eftersom det var det han kallades. Emanuel fick som sagt byta namn, det nya namnet blev Freddie vilket var ett smeknamn för Fred. Här använder jag nu en annan strategi: Jag skriver Freddie i princip hela tiden, förutom när hans pappa pratar med honom (vilket naturligtvis också har betydelse för handlingen). Tipset är alltså att hålla det konsekvent hela tiden. Om det är viktigt att från början poängtera att det är tal om ett smeknamn, nämn då originalnamnet direkt, typ såhär: ”Kalle hette egentligen Karl, men det var det ingen som kallade honom längre.” Men eftersom ingen kallar honom det längre (inte ens han själv kan vi förutsätta) så bör vi efter detta konsekvent använda Kalle när vi skriver om honom (eller när andra pratar om honom). Undantag kan bli formella besök, till exempel på inrättningar där de inte vet om att han kallas Kalle (typ när doktorn ropar upp honom på vårdcentralen) eller om någon från myndighet skulle eftersöka honom. Det här kan också bli en komisk effekt om man skriver den typen av text. Doktorn får kanske ropa på Karl tretton gånger innan Kalle ens fattar att det är hans tur.