Författarporträtt – Bianca Zenonsson
Bianca Zenonsson debuterade i oktober 2022 med självbiografin “Att orka lite till”. Boken handlar om hennes resa först genom en uppväxt i Tyskland som kantades av sexuella övergrepp, trauman efter att tvingas leva med en psykotisk mamma i vanvård, omplacering mm. Bianca Zenonsson skriver att hon som barn tvingades stänga av sina känslor. Idag får ni helt enkelt hänga med på en otroligt stark resa, här kommer Biancas inlägg.
Jag heter Bianca Zenonsson, är 42 år gammal och bor i södra Sverige med min make Peter och våra två katter.
Som 16- åring flyttade jag till Sverige, lärde mig språket och allt var relativt lugnt. Jag gick ut gymnasiet med planer om att studera vidare. Men som 19- åring urartade mitt liv då min mamma åter blev psykotiskt. Detta var startskottet för ett okontrollerbart kaos där min vardag nu handlade om att hantera känslor och inre bilder från mitt förflutna som nu kom ikapp mig.
“Detta var startskottet för ett okontrollerbart kaos där min vardag nu handlade om att hantera känslor och inre bilder från mitt förflutna som nu kom ikapp mig.”
Jag hade fått komplex PTSD, något jag dock inte förstod då, och sökte hjälp hos psykiatrin. Jag hade inget stöd av vuxna som ung och oerfaren och snabbt vände den utlovade hjälpen till allt annat än det. På grund av att man inte förstod att mitt dåliga mående var förknippat med min traumatiska barndom började psykiatrin med ett utprovande av psykofarmaka. Diagnoser sattes efter tycke och smak. Jag klarade inte att hantera måendet jag inte fick behandling för och ett svårt självskadebeteende och ätstörning satte mitt liv på spel månad efter månad. Efter nästan 20 år inom psykiatrin där jag suttit inlåst på tvång, blivit bältad, feldiagnosticerad, fått fel behandling, mötte våld och maktmissbruk, satt jag där med 15 olika diagnoser utan någon framtid kvar.
Till slut hittade jag en terapi som var vägen ut och med hjälp av mannen i mitt liv jag gifte mig med som 23- åring hjälptes vi åt att åter se ljuset i tunneln. I allt mörker skimrar makens lojala kärlek igenom, hur han bar mig genom elden och visade mig att villkorslös kärlek inte gör ont.
Boken visar med hjälp av citat ur socialpapper, rättegångspapper och journalen från psykiatrin hur föräldrar, vuxna och vården svek först ett litet barn och sedan mig som ung vuxen fram till nu. Boken innehåller illustrationer jag själv tecknat under årens lopp och är väldigt talande.
Det som fick mig att börja skriva var mitt behov av att berätta för andra att det finns ett hopp att ta sig ur även komplexa trauman med rätt hjälp, att det inte finns hopplösa vårdfall som jag betecknades som. Skrivandet har även varit en del av min läkningsprocess och att få någon slags upprättelse.
“Det som fick mig att börja skriva var mitt behov av att berätta för andra att det finns ett hopp att ta sig ur även komplexa trauman med rätt hjälp /…/”
Jag började skriva 2018 men då hade jag inte bestämt mig för att verkligen publicera en bok. Det första råmanuset blev lektörslöst och var egentligen en katastrof. Jag hade inga som helst kunskaper om hur man bygger upp en biografi, grundläggande skrivregler och svenska är dessutom inte mitt hemspråk. Jag tog dock med mig orden att det här skulle kräva mycket arbete men kan mynna ut i en riktigt bra bok. Istället för att ge upp på grund av många, stora anmärkningar, anammade jag det positiva, att jag får slita hårt. Jag satte mig ner och började läsa på om konsten att skriva, the do and don´ts så att säga. Jag är ingen som ger upp vid motstånd. Det är nog därför jag fortfarande lever. Jag tog ödmjukt till mig att jag inte visste vad jag höll på med och behövde hjälp.
Tyvärr blev jag kort efter väldigt sjuk och all kraft gick åt att orka med terapin och att överleva lite till. Manuset fick läggas på hyllan lång tid. Under den tiden hände väldigt mycket jag är tacksam för att jag kunde införliva i manuset senare. På så sätt gagnade uppehållet innehållet av min bok.
Först i början av 2022 hade jag kämpat mig till ett läge jag kunde och ville återuppta skrivandet. Först då bestämde jag mig, efter att åter ha överlevt mot alla odds, att detta ska publiceras för att vi måste bryta tystnaden kring övergrepp på barn, dess konsekvenser och den usla hjälpen i samhället för komplex PTSD.
Nu tog jag tag i de nödvändiga stegen för ett bättre skrivande och var målmedveten i arbetet. Innan hamnade mest allt lite huller om buller på papper. Nu gjorde jag en kronologisk tidslinje och ännu en genomgång av min journal som knappt rymdes på ett stort usb- minne. Jag fick hjälp av Susanne Hydén som har ämnet övergrepp mot barn som stor hjärtefråga. Hon coachade mig och var ett fantastiskt bollplank jag kunde fråga även de enklaste frågorna. Hennes hjälp var ovärderligt, som lektörsläsare men även som medmänniska i tuffa bitar i skrivandet.
“Nu tog jag tag i de nödvändiga stegen för ett bättre skrivande och var målmedveten i arbetet. Innan hamnade mest allt lite huller om buller på papper. “
Hinder har det funnits många under processen. Mina tyska, långa meningar och meningsbyggnaden lyste igenom och korrekturläsaren hade att göra minst sagt. Parallellt till detta gick jag i traumabehandling och led av fruktansvärda fysiska smärtor från midjan och neråt. Jag behövde ofta vara inlagd på psyk i preventivt syfte och var starkt medicinerad med flera olika slag av morfin och muskelavslappnande mediciner. Sömnen var en bristvara och måendet pendlade. Ofta tänkte jag att jag ska skriva klart boken, sen kan jag dö. Och jag menade det. Men i takt med behandlingen mådde jag bättre och tanken på döden efter ett boksläpp försvann till slut. Jag har verkligen behövt anpassa mina dagar efter ork att skriva och redigera och målet med boken drev mig att inte ge upp. Min story skulle ut! Aldrig mer skulle jag bära munkavle. Boken skulle bli sista draget i att riva bort munkavlen som tvingades på mig med våld som barn.
Slutligen, faktiskt på min födelsedag, blev det ett officiellt boksläpp genom egenutgivning via Vulkan. Jag hade funderat mycket och länge på hur jag ville ge ut boken. Det som i slutändan avgjorde att det blev egenutgivning var tidsaspekten. Jag ville inte vänta mer. Jag hade väntat hela mitt liv på att få berätta. Hade jag valt att lämna in till förlag, bli refuserad och lämna i igen, hade utgivningen dröjt. Jag var otålig nu och tog saken i egna händer. Med hjälp av en stor insamling på sociala medier fick jag ihop de medlen som krävdes för egenutgivning och i somras lämnade jag in manuset till Vulkan som sen skötte resten så jag kunde koncentrera mig på min fortsatta traumabehandling. Samarbetet skavde lite på grund av missförstånd några få gånger men resultatet har jag varit nöjd med i allt faktiskt.
Just nu arbetar jag inte på något nytt utan njuter av boksläppet av min hårt framarbetade bok, fina recensioner och att folk vill läsa den i sina bokcirklar. Jag har dessutom mer arbete att utföra för min rehabilitering. På grund av mitt mående har jag inte läst mycket de sista åren. Koncentrationen har inte funnits där. Men när jag väl läser, älskar jag sanna berättelser. Min favoritförfattare är Tory Hayden. Jag dras till att läsa tragiska människoöden som boken ”Pojken som kallades DET” eller ”Zebraflickan”, antagligen för att jag kan relatera till innehållet och känslorna.
“Det som i slutändan avgjorde att det blev egenutgivning var tidsaspekten. Jag ville inte vänta mer. Jag hade väntat hela mitt liv på att få berätta.”
Några tips till debutanter jag kan ge är att läsa igenom sitt manus så ofta man kan men även få lite avstånd till det, göra något annat och ta vid igen. Risken är att man stirrar sig blind annars. Leta reda på en testläsare är en sak jag verkligen kan rekommendera för några objektiva kritiker. Mest av allt, var uppmärksam på att inte upprepa dig! Jag vet inte hur mycket jag har tagit bort i mitt manus på grund av onödig upprepning. Man ska inte dumförklara läsaren. De minns vad man redan skrivit.
Författarporträtt och bilder tillhör Bianca Zenonsson.
Mer om Bianca Zenonsson
Hur den intresserade läsaren kommer i kontakt med Bianca Zenonsson
Min största plattform är på twitter och Facebook men för endast bokrelaterat innehåll har jag mitt Instagramkonto som heter @att.orka.lite.till.
Bianca Zenonsson har även en blygsam hemsida på www.biancazenonsson.wordpress.com.
Utöver det har jag drivit en blogg om psykiatrin i många år nu som heter ”Rösten inifrån” för ämnen som rör psykisk hälsa, trauma och psykiatri. Den står på stadiga ben och har läsare som använder den i utbildningssyfte på bl.a. universitet i Umeå för blivande sjuksköterskor inom psykiatrin. Jag skriver även regelmässiga inlägg till hemsidan Mad in Sweden, också ämnen relaterade till psykisk hälsa och hoppet om ett paradigmskifte inom psykiatrin. Kort före mitt boksläpp blev jag intervjuad av tidningen Allas som skrev ett större reportage om mig. Det hittar du här.
Vill du precis som Bianca Zenonsson dela med dig av din författarresa i ett kommande författarporträtt?
Om du som läser detta har publicerat något (egentligen enda kravet för att få vara med) och känner att du kan tänka dig att berätta om din författarresa, så kontakta mig gärna! Då får du ett formulär tillbaka som du kan ha till grund när du skriver ihop ditt porträtt. Du når mig på jenny.hansson@midgardsormen.nu eller genom kontaktformuläret som finns här.
Årets första gäst var Kent Klint Engman som berättar om sin egen utgivning av sina fantasyinspirerade böcker, besök gärna hans porträtt här. Kent har dessutom ställt upp och delat med sig av videor när jag ville illustrera hur en författare kan porträttera en karaktärs röst, kolla gärna in videorna i det här inlägget.
Petra Nyberg har skrivit den historiska romanen “Missgärningar”. Hennes porträtt hittar du här.
Boris Zetterlund har skrivit romanerna “Kabaré Vemod” och “Stumt ljus”. Hans porträtt finns här.
Lottie Barrklev har skrivit barnboken “Lille Lukas rymmer hemifrån” och även illustrerat utgåvan. Du hittar hennes mysiga porträtt här.
Monica Ivesköld har lång erfarenhet inom skrivarvärlden och har publicerat både facklitteratur och skönlitteratur, du hittar hennes porträtt här.
Thomas Alfredsson har gett ut kåseriboken “En äldre herre och hans väderspänningar” via egenutgivning, hans porträtt med glimten i ögat hittar du här.
Sabine Mickelsson är författare med en mängd noveller bakom sig, nu debuterar hon också med en barnbok och en fantasytrilogi. Läs hennes porträtt här.
Ellinor Wikman skriver kristen feelgood, du hittar hennes porträtt här.
Åsa Hallengård är feelgoodförfattare, du hittar hennes porträtt här.
Maria Bouroncle skriver true crime, hennes debutroman handlar om ett tidigare familjedrama i hennes egen släkt, du hittar porträttet här.
Birk Andersson skriver haikudikter, spana in hans porträtt på den här länken!
Eva Frejemon debuterade som novellförfattare och är nu aktuell med en trilogi, läs mer om henne här.
Michaela “Kugge” von Kügelgen är aktuell med boken “Kickstarta ditt skrivande och hitta din skrivrutin”, hennes porträtt finns här.
Jan Andersson har skrivit facklitteratur om pipor vilket jag tyckte var jättekul eftersom jag har en piprökande karaktär i “75 mil till Berlin”, så hans porträtt hittar du här.
Michelle Uhlin Lilja skriver fantasy och debuterade 2022 med “Det utdöda folkets väktare”, hennes porträtt hittar du här.
Förra årets gästskribenter finns nu samlade på den här samlingssidan, besök den gärna och kika in till några av mina härliga författarkollegor!
Nyhetsbrev
Missa inga nyheter på bloggen – prenumerera på mitt nyhetsbrev.
Vanligtvis skickar jag ut ett inlägg per månad. Där delger jag nyheter på bloggen och reflekterar lite allmänt kring skrivande.
Utvalda blogginlägg
Författarporträtt – Andreas Jemn
Författarporträtt – Boris Zetterlund
